Det är söndag, himlen lyser klar över staden, det är varmt och de solida familjeöverhuvudena är sedan länge i sina sommarstugor utanför staden och jag och min son sitter i vardagsrummet, läser en bok och tittar ut över hustaken.
Egentligen är det bara jag som läser, sonen tittar på duvorna på grannens tak. Det är stilla, ödsligt, söndag. Man behöver inte ens gå till arbetet.
”Men du”, fortsätter min son, ”om vi tar vingar från en svan?”
Jag nickar med huvudet utan att säga någonting. Det går inte.
”Men örnens vingar då?”
”Inte örnens heller.”
”Men han är väl fåglarnas konung?”
”Det spelar ingen roll om han är kung eller inte”, säger jag.
Lillen pressar ihop läpparna och funderar.
”Albatrossen”, säger han förhoppningsfullt. ”Den har stora vingar?”
”Nej”, säger jag, ”orimligt”.
Han funderar igen.
”Måsen?”
Jag nekar igen.
”Men hur då?” frågar min son.
”Varifrån ska vi ta vingar?”
Han vill flyga. Vill ta vingar ifrån en fågel, binda dem till sina armar och flyga iväg.
”Varför flyger du inte med flygplan”, säger jag. ”Istället för att leta efter vingar, binda fast dem, sen flaxa med dem – varför alla dessa besvär? Köp dig en flygbiljett, sätt dig i fåtöljen, läs, drick kaffe… Du kan till och med ta dig en liten blund.”
”Det passar inte,” säger min son.
”Varför det? Du får pengar av mig till flygbiljetten.”
”Därför att flygplanet flyger, inte jag. Jag är bara med. Och jag vill flyga själv.”
Jag tittar på honom – en sexåring, allvarlig med rynkade ögonbryn som funderar på hur han ska kunna flyga. Han vill leva som en fågel.
”Vilken generation”, säger jag. Den har flygplan, alla bekvämligheter, flygvärdinna, förfriskningar, choklad och se: han vill flyga själv. Vilken överdriven självsäkerhet.
”Men att flyga med flygplan, det är ju samma sak som att vara hemma – vad är skillnaden? Titta nu, nu sitter du och läser, dricker kaffe… Men jag vill flyga och inte dricka kaffe.”
”Nu räcker det med de där dumheterna”, säger jag, argt. ”Hela morgonen rabblar du: flyga, luft… jag vill flyga. Flygplanen flyger. Fåglarna flyger. Inte människorna. Människorna går på jorden. Låt mig nu läsa boken färdig i fred.”
Lillen rynkar ögonbrynen och fortsätter att grubbla.
Se så, tänker jag. Flyga – barnsligheter. I stället för att ägna sig åt något allvarligt sitter han här och funderar över dumheter. Flyga. Så här lätt flyger man… När jag var i hans ålder…
Och plötsligt minns jag – det lilla huset, insjunken i körsbärsträdets vita blom sitter jag på den högsta grenen, tittar på duvorna på grannhusets tak, sträcker ut armarna och vill flyga.
Jaha… säger jag högt, ja. Underligt, när upphörde jag att vilja? När upphörde jag att tänka på det?
Körsbärsträden bar sin frukt, många höstar och vårar har gått sedan trädet torkade, jag tror vi högg ner det, sen började huset bli mindre och mindre, likaså gården och människorna i den – liksom när man avlägsnar sig från någonting… Vi blev vuxna och vingarna flög bort någonstans – utan oss.
När får människan tid att fundera över flygning, hemmet, familjen, arbetet…
Ingen tid för fantasi.
Då måste vi flyga – så flög vi med BALKANs flygplan.
Men bland körsbärsträdets grenar, mitt i blomningen – vad var det? Vart tog det vägen?
Grenarna är borta, vi behöver inte längre vingar, vi blir nöjda med bevingade fraser.
”Dumheter”, säger jag sen högt. Vilka dumheter som kan dyka upp hos en människa på en söndag. Måtte det bli måndag så att man kan gå till jobbet…
Översättning: Ulla Roseen